The Elements of Journalism

De sociala medierna vill jag påstå är dagens journalistik. Allt fler börjar använda sig av de moderna medierna och kommunikationssätten expanderar fortare än någonsin. Nu finns det alltifrån bloggar, Youtubekanaler, Facebook, Twitter och mycket mer.

De unga i dagens samhälle har tagit till sig de nya sociala medierna och de är vana användare. Det anses onormalt att inte delta. Men det är inte bara unga som använder sig av sociala medier utan även olika journalister, politiker och myndigheter. Jag tror att orsaken till att de sociala medierna har fått så stor genomslagskraft är för att vi vill kunna hitta information enkelt och snabbt. Men vi vill också tycka och tänka. Vi vill dela med oss av våra åsikter men även kunna delta i olika diskussioner.

I och med internet har även ”gammelmedia” börjat gå i de sociala mediernas spår och fler och fler tidningar anpassas till internet. Nu kan du hitta samma information på internet som i tidningen. Publiken vill idag vara "med" i journalistiken på ett annat sätt än tidigare – vilket bland annat sker genom kommentarsfunktioner på nyhetssajter med mera. Att publiken på så vis tar plats i journalistiken kan givetvis både berika och stjälpa den goda journalistiken.

Även bloggvärlden har växt och man har sett tydliga tecken på att detta nya media har stor påverkan i vardagen. En känd bloggpersonlighet är Isabella Lövengrip även kallad Blondinbella. Hon har lyckts utnyttja sin bloggs påverkan på till dess fullo. Ett exempel på detta är om hon gör ”reklam” på sin sida om en produkt så kan den dagen efter sälja slut i hyllorna. Detta är något som inte bara Blondinbella har lyckas med utan det finns många kända bloggare som går i samma fotspår.

Pressfriheten har som sagt ökat i takt med att de socialmedierna blir allt större. Detta gör även att det inte finns någon direkt kontroll på det som publiceras. Det är först när reaktionerna kommer som kontrollen blir aktuell.

Bill Kovach och Tom Rosenstiel har skrivit boken The Elements of Journalism. I boken redogör författarna vad journalistik är och hur de anser att den ska genomföras men den tar även upp ett antal andra frågor.

Självklart kan journalister och andra verksamma uttrycka sig i bloggar och liknande men det ska tydligt framkomma om det är den enskilde individens åsikt eller om personen bloggar i egenskap av yrkesverksam. ”Every journalist – from the newsroom to the boardroom – must have a personal sense of ethics and responsibility – a moral compass”.

Enligt författarna är det hur de sociala medierna används som bestämmer om innehållet kan klassas som journalistiskt.  Detta är något som jag håller med om. Utvecklingen har möjliggjort att fler människor kan engagera sig och föra ut sin åsikt, samtidigt kan de också reagera på de traditionella medierna och interagera med makthavare. Allt handlar väl egentligen om källkritik och sunt förnuft, som så många gånger förut.

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

”New journalism” är inte så ny som den låter. Den uppstod redan på 60-talet av en man vid namn Tom Wolfe som skrev en antologi med samma namn. Den belyser frågor som vart gränsen egentligen går mellan fiktion och ”sanning”? ”Flickan och skulden” som är skriven av Katrin Wennestam är enligt mig ett bra exempel på denna journalistiska form.

Katrin Wennestam är författare och före detta kriminalreporter på SVT. I boken uppmärksammar hon olika våldtäktsfall som hon har bevakat under sin tid som kriminalreporter.

På dryga 200 sidor presenterar hon olika förkrossande och gripande berättelser om samhällets syn på en våldtäkt.

Boken inleds med Jonnas berättelse. En helt vanlig tonårstjej som går på fest och dricker lite för mycket. Dagen efter är hennes liv förstört. När Jonna däckat tar sig en kille friheten att köra upp en krycka i hennes underliv. Senare på kvällen visar killen stolt upp den blodiga kryckan för de andra på festen. Efter händelsen blir Jonnas nya smeknamn ”Kryckhora”.

I boken får man även läsa olika rättegångsprotokoll där man bland annat får reda på vad de olika flickorna bar för kläder vid händelsen ”Hon hade en kort svart klänning, en orange genomskinlig topp, skor samt behå och trosor på sig.” Detta skulle sedan vara en ”ursäkt” till varför de hade blivit våldtagen.

Detta är bara en av några otroligt starka berättelser som Katrin Wennestam återger i boken. Hon tar upp allt från skammen och förnedringen i rättssalen. Men även, hör och häpna, skulden som flickan får ta på sig efter en rättegång.

Boken är skriven utifrån ett dokumentärt perspektiv, och källor citeras flitigt. Den är kritisk och har ett klart granskande förhållningssätt, och jag tvivlar inte på sanningshalten i det Wennstam skriver. Den har även delar som är som berättelser, dessa är dock sanna berättelser från flickor hon mött i sitt jobb som reporter. Wennestam har även valt att lyfta fram våldtäktsmännens tankar och åsikter vilket ger två sidor av berättelsen. Jag skulle påstå att boken skulle klassas som journalistisk litteratur och inte litterär journalistik .

Enligt mig är fördelarna med New journalism att man som läsare får en helhetsbild av ett ämne som olika medier bara "skrapar lite på ytan” på. Jag tror även att läsaren tar till sig ämnet på ett helt annat sätt än om man skulle läsa det i en tidning.

Det negativa med New journalism skulle kunna vara att vissa händelser blir överdrivna eller extra kryddade för att locka läsaren. Som läsare måste man vara medveten om detta och ställa samma krav på sanning, källkritik och etik av den här formen av journalistik som "vanlig journalistik".

Detta är dock något som Wennestam lyckats med i boken ” Flickan och skulden” med hjälp utav alla källhänvisningar.

Jag skulle kunna rekommendera alla att läsa denna bok. Den är otroligt gripande och får mig att öppna ögonen för det svenska rättssystemet och samhället. Genom Wennestams skildringar lyckas hon väcka en irritation och ilska hos mig som bara växer ju närmare slutet jag kommer.

Blogginlägg B: Etik i medierna

I och med att nyheter sprids med vindens fart ökar även pressen på de olika medierna. Om en tidning tvekar med att publicera en nyhet kommer det alltid finnas en annan som publicerar utan att blinka. Gränsen för vad som bör publiceras och inte är en svår nöt för de olika medierna att knäcka och de utmanas dagligen.

Med hjälp utav internet kan vem som helst få information om vad som helst, när som helst. Och allt med hjälp utav några enkla knapptryckningar. Informationen är bara några sidor iväg och det där med etik flyter allt längre bort. 

 

Det finns en enorm möjlighet för människor att kommunicera och publicera material via Internet. Frågan är vad som är lämpligt att publicera? En grundregel för vad som är lämpligt att publicera kanske borde vara sådant som är lagligt i andra medier, det vill säga sådant som inte är kränkande för någon annan person. När man ska publicera något på nätet anser jag att man bör rätta sig efter vad som är etiskt korrekt i det dagliga samhället.

Hur många gånger har man inte läst om olika människor som har blivit uthängda på Internet, främst Facebook och på olika bloggar. Alla kommer säker ihåg flickan som blev våldtagen i Bjästad och sedan uthängd på Facebook av sina skolkamrater. Detta är bara en händelse av så många fler.

Något man inte får glömma är att Internet och ”gammelmedierna” spelar under två helt olika regler. I de pressetiska reglerna för tv, press och radio står det följande: Det gäller ”att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet”. Så länge det inte finns en ansvarig utgivare för det som sprids på internet gäller inte samma regler. 

 

Händelsen i Malmö är en annan stor händelse som skapade stor debatt. En man blev knivmördad av två ung män, dock var det inte detta som skapade debatten. Den stora frågan var om vad som bör publiceras. Var det tex relevant att mannen som blev mördad vad homosexuell? Att de två unga männen bara var 15 och 17 år gamla? Att den ena mannen skrev aktivt på sin blogg om olika extrema moral frågor?

De olika ”gammelmedeierna” satte ribban olika. Vissa gick fullt ut med argumentet att de vill publicera det som är intressant för läsaren, att de inte sopar något under mattan. Vissa var lite mer försiktiga och höll sig till fakta som kunde bevisas och vad de bedömde var relevant.

Enligt mig så verkar allt hänga på hur tidningen väljer att vinkla nyheten och vad de vill ha för vinst. Självklart säljer tidningen med de smaskiga detaljerna mer än den som håller sig till nyheten. Frågan är dock om det är värt det i slutändan? Jag anser att det finns en stor risk att läsaren förlorar respekten för tidningen och på detta sätt förlorar på det i längden.

/Karolina Johansson

Nyhetsvärdering i det politiska spelet

   Nu är det inte många dagar kvar tills vallokalerna öppnar sina portar. Detta syns inte minst i alla tidningar och på alla löpsedlar. Det går bara inte att undvika. Valtemperaturen stiger och de politiska debatterna avlöser varandra.

    När jag slår upp dagens upplaga av Aftonbladet, onsdag den 15 september, slås jag av att nästan alla artiklar är inspirerade av valet. En sida handlar om vad den sittande regeringen tycker om ”det nya supertuffa Sverige” och en annan handlar om vart Göran Persson ska befinna sig under valvakan. När jag vänder sida möts jag av rubriken ”Fixar du spurten, Mona? ”. Vad det egentligen är som drar intresset till artikeln är den bild som de valt. En rätt lugn inklippt Fredrik Reinfeldt som spurtar bredvid en Mona Sahlin, med panik i blicken. Detta måste ju vara ett bevis på hur stor vikt en bild har till en artikel. Bengt Johansson har gjort studier om nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner och gett ut en rapportserie om detta. I denna studie nämner han att så många som 73 procent tycker att bilden har en stor betydelse i nyhetsvärdet.

    Till och med resesidorna är inspirerade av valet. Med en stor rubrik ” Så styr valet ditt resande” får man reda på hur de olika partierna vill påverka transportkostnaderna. När jag lyckats bläddra förbi ytterligare ett antal valsidor kommer jag till nöjessidorna. Här borde det i alla fall vara fritt från politik, eller? Istället får jag veta att Tylösandprofilen Nemo Heden växte upp med Gudrun Schyman. Varför skulle man vilja veta detta?

    Det här är ju bara ett av många bevis på att tidningar låter sig påverkas av den politiska kamp som pågår runt oss. Enligt mig påverkas hela nyhetsvärderingen av valet. Tycker detta bevisas i artikeln om Schyman. Om det inte hade varit valvecka, hade verkligen Aftonbladet valt att publicera denna artikel? Vem skulle egentligen vilja veta att hon levt tillsammans med en b-kändis som valt att göra bort sig i tv-rutan om det inte hade varit val?

    Den artikel jag valt att studera lite närmare är den om Göran Persson. Journalisten, Mikael Hellmyrs, som skrivit artikeln, har en underton i sitt skrivande som inte går att undvika. Hela artikeln har en kritisk klang och han använder sig utav ord som visar hans missnöje starkt. Han har tex. valt att skriva att Persson struntar i valvakan, att han själv valt att åka och beskriver att han känner sig obekväm i och med valet. Han får det att låta som att Persson inte är intresserad och att han flyr fältet. Hellmyrs skriver även att Persson kanske flyr fältet pga att han kanske inte skulle kunna hålla sig från att gotta sig vid en eventuell valförlust. Detta antyder då att Persson skulle ha övergett sitt parti, vilket jag tycker är rätt grova anklagelser. Mot slutet av artikeln har Hellmyrs även lyckats få med att Thomas Bodström är på väg till USA för en längre vistelse.

    Den andra artikeln jag valt är den om Gudrun Schyman och rubriken ”Jag växte upp med Schyman”. Det är skandal-kungen Nemo Heden som är med i den uppseendeväckande såpan ”Kungarna av Tylösand” som visas på Kanal 5. Han super ohämmat och spenderar vilda sexnätter framför kameran. Han berättar att hans familj bodde ihop med Schyman i ett kollektiv på Värmdö utanför Stockholm för 16år sedan. Hur kommer sig att en sådan här nyhet kan få stort utrymme? Den här artikeln har till och med fått mer plats än den förgående om Göran Persson. Det jag undrar nu är om den här ”nyheten” har fått en helsida bara för att Schyman kan nämnas tillsammans med en skandalkändis. Om detta är fallet tycker jag det är helt galet, har de inget bättre att skriva om?

    Aftonbladet betecknar sig som en "oberoende socialdemokratisk” tidning. I och med dessa artiklar kan man ju börja undra. Dessa två artiklar har inget positivt i sig och det låter nästan som att de har tappat tron på den röda sidan.

Enligt Westerståhls objektivitetsmodell ska en journalist vara saklig, hålla sig till sanningen och det relevanta i en nyhet. Det är även viktigt att vara opartisk, neutral och ha en balans i sin presentation. Detta är dock något jag tycker dessa två artiklar totalt missat. Visst finns det en sanning i artiklarna men har de verkligen fått det rätta utrymmet och är de relevanta? En nyhet ska vara aktuell vilket inte den med Schyman är, de bodde i hop för 16år sedan. Jag tror inte heller att den väcker något intresse och jag har otroligt svårt att hitta nyheten. Det enda som artiklarna egentligen lyckats med, och många andra i detta nummer av Aftonbladet, är att den handlar om politik. 

Karolina Johansson